"Fan jag är narkoman"
Dagen min vårdcentral skrev ut sista meningslösa antidepp-medicinen som fanns kvar att testa, bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.
Jag var inte deprimerad, jag var olycklig. Jag hade inte ångest utan en existentiell kris. Mina känslomässiga problem var inte "asperger" som nån läkare tagit sig friheten att skriva i journalen, utan en djupgående & omfattande oförmåga att uppfatta mig själv som en "riktig människa" samt identifiera egna (eller andras) känslor, behov & förväntningar på ett normalt & rimligt sätt.
Självmedicinering var min väg in
Det vanliga utbudet av psykmediciner kunde inte fixa mig. Det gjorde absolut inget för min existentiella vånda, inre oro, osäkerhet eller sociala ångest men det gjorde fanemej droger & att äntligen hitta "the magic fix" fick mig att fortsätta leta lösningar i olika kemikalier.
Såhär i efterhand kan jag inte säga att jag ångrar knarkeriet. Jag gjorde liksom vad jag behövde göra för att bryta mig ur min självförnekelse, känslomässiga isolering, skam & konstanta känsla av att vara otillräcklig på precis alla sätt som går. Det behövdes något annorlunda & jag trodde att jag funnit det i droger.
Droger som lösning
Droger knöt an till flera av mina intresseområden, från kemi till mer existentiella frågor. Droger gav mig faktiskt, helt ärligt, mer än någon terapi i någonsin gjort. Det terapeutiska värdet i att skifta sinnestillstånd, få in andra perspektiv, upplevelser eller förmågor, även om det sker via en narkotikaklassad substans, är svårt att förneka. Jag använde droger som medicin men successivt också för nöje, andlighet & självutforskande. Jag hade droger till allt till slut.
Jag förstod inte ens när jag blev beroende. Knarkade ju inte för fest eller flykt främst utan för funktion, så först när de medicinska fördelarna började svikta såg jag vad jag höll på med.
Lösningen blev problemet
Svårigheten i att hitta "rätt dos" för drog-medicineringen var det första problemet som dök upp. Jag fick inte till effekten riktigt (pga tolerans) så kunde till sist slösa bort hela dagen på att försöka träffa det terapeutiska intervallet, dvs "knarka lagom". Det gick inte, jag började bli ineffektiv. Fick jobba mer, jobba över, jobba helger & jobba dygnet runt. Jag var produktiv som fan men det upptog all tid & gick ut över allting annat. Det gick inte heller att upprätthålla för jag blev för konstig för att vara på en arbetsplats. Till sist knarkade jag bara & hade tur om något blev gjort.
"Fan jag är narkoman
Jag fattade att jag höll på att fucka upp totalt & försökte sluta knarka. Det gick inte. Avtändningarna höll på att ta kål på mig. Ju mer jag försökte desto pundigare blev det. En dag kom de där orden ur min mun, när jag kallade mig själv för narkoman, det var så bländande tydligt att funktionen jag tidigare knarkat mig till var long gone. Jag kunde inte göra normala saker längre. Inte jobba, inte bjuda hem folk eller träffa människor (om de inte sålde droger till mig), inte intressera mig för annat än droger & slutade ta hand om mig själv.
Att söka hjälp, bli stämplad & få vård
Långt före jag stämplade mig själv som narkoman gjorde vården det & det avskydde jag mer än nått annat. Gud vad de skavde i mig!
Jag behövde hjälp men förstod inte riktigt att när man väl sitter framför läkaren på vårdcentralen, & uttrycker en försiktiga oro över sin självmedicinering, då är det no turning back. Man kan prata ihjäl sig om sina anledningar, sina trauman, depressioner & fan & hans moster för att inte framstå som en knarkare, men det gör man ändå. Beroendediagnos i journalen öppnar dock upp för hjälpinsatser & det var min början.
Med tiden började soc-anmälningar, orosanmälningar & LVM-anmälningar att avlösa varandra för min del. Jag tappade kontrollen så totalt att jag till sist bara hade två alternativ, tvångsvård eller behandlingshem.
Nu bryr jag mig inte om att min journal ser ut som ett jävla helvete för det har inte påverkat min vård negativt, tvärtom!
Jag hade ingen "rock bottom"
Jag använder fortfarande droger ibland det gör jag, men navigerar det nyktra livet allt bättre ändå.Det finns en genuin önskan om att tillfriskna som blir allt starkare, inte för att jag nått nån jävla botten utan för att jag blivit okej med att inte va okej, okej med att "inte funka", & fattat att även om jag inte flytt verkligheten i första hand, så har jag både avskytt & flytt ifrån mig själv.
Att inse vidden av min egen självförnekelse & vilket plågsamt & utdraget självmord jag ägnat mig åt på daglig basis... det slog an nånting i mig.. jag började ta till mig hjälp på ett annat sätt efter det. Blev mer praktisk.
När drogerna slutar funka
När jag började do the worky work fattade jag att jag inte kunde sluta knarka om jag fortsatte ta droger. Främst för att mina problem inte va begränsade till min neurokemi, utan genomsyrade hela min personlighet ned på molekylnivå. Ingen ayahuasca i världen kunde ändra på det & när inga droger funkade längre, först då kunde jag ge nykterheten en chans. Jag tror inte total avhållsamhet passar alla utan mer på att hitta sin egen väg, & även om jag inte är drogfri för jämnan, så känns det faktiskt som att jag hittat min!