Hur jag blev narkoman
Hur det började
Dagen min vårdcentral skrev ut den sista antidepressiva medicinen som fanns kvar att testa bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.
Jag var inte deprimerad – jag var olycklig. Jag hade inte bara ångest utan befann mig i en existentiell kris. Mina problem var inte bokstavskombinationerna läkaren trollat ihop i journalen, utan en djupgående oförmåga att hantera mig själv, mina känslor, grundläggande behov & livet i allmänhet. Jag kände mig liksom inte som "en riktig människa" utan levde med en kronisk känsla av att vara defekt på något vis.
Det vanliga utbudet av psykmediciner kunde inte rå på den problematiken men det kunde drogerna & det är jag väldigt tacksam för. Att det slutade i ett fullskaligt ohämmat blandmissbruk är inte drogernas fel, det visade bara hur djupt mina problem verkligen sträckte sig. Vilken svenne som helst kan partyknarka lite utan större problem, för det är en sak att festa & en helt annan att finna lösningen i droger. Det här förstod jag dock först när jag tillbringat några år med att försöka sluta.
Drogerna blir svaret
Droger löste inte bara akuta känslomässiga problem utan blev kitet i tillvaron som möjliggjorde en större känsla av mening. Vardagen höll samman, livet funkade, jobbet funkade men framförallt fungerade jag äntligen som en "normal" människa. Droger var den bästa terapi jag någonsin testat. De snabba skiftena i humör & mående som blev tillgängligt via kemikalier gjorde att jag slutade agera på mina känslor & tro på mina tankar. Det blev lugnare i hjärnkontoret & jag framstod plötsligt som en jävligt chill person.
Jag märkte inte när mitt drogintresse gled över i ett drogberoende eftersom min användning hade ett funktionellt syfte.
Det funktionella beroendet
Jag missade det första tecknet på att vara beroende - toleransutveckling!
Jag missade det andra tecknet också - att jag ökade doserna som kompensation, trots att toleransen skjuter i höjden av det.
Jag gjorde vad som krävdes för att upprätthålla den funktionella effekten jag så högt värderade, även om det innebar mer droger. Till slut blev det dock så mycket & så meckigt att jag inte kunde vara på en arbetsplats. Doseringen blev kaotisk, funktionell dos & överdos började överlappa & i det stadiet börjar drogpåverkan att bli synlig för omvärlden. Jag kunde dock distansarbeta utan problem, det gjorde det möjligt att hålla ihop illusionen av att vara en fungerande människa ett bra jävla tag.
När drogerna slutade funka
Till slut kunde jag inte längre göra vanliga saker – inte arbeta, inte bjuda hem människor & inte intressera mig för så mkt annat än att hantera mitt missbruk & konsekvenserna av det. Jag försökte verkligen sluta men ju mer jag försökte desto värre blev det. Avtändningarna avlöste varandra, jag började söka hjälp, la in mig för avgiftning, återföll, bytte ut en drog mot en annan men blev bara mer beroende av fler substanser & fick till slut kapitulera inför att jag inte kunde sluta.
Mitt beroende hade vid en viss punkt blivit så omfattande & långt gånget att det inte längre va en fråga om motivation eller vilja. Självmedicineringen hade gjort mig till narkoman & jag hade inte längre någon kontroll över det.
Narkoman som identitet
Vården klassade mig som narkoman långt före jag själv gjorde det, & jag visste inget värre än att få deras smutsiga stigma smetat över hela mig. Det är stor skillnad på att knarka & att vara en knarkare & att vara beroende av droger eller vara narkoman. Narkoman är en identitet, ett epitet, en stämpel som inkluderar mer än diagnoskoderna för olika substansberoenden i journalen.
Som narkoman tillhörde jag omedelbart & oundvikligen en moraliskt defekt patientgrupp som vården inte vet hur de ska behandla. De kan lindra abstinenssymptom & substituera drogerna med legalt förskrivna mediciner, men de kan inte bota någon. Narkomanstämpeln var dock entrébiljetten till behandlingen som faktiskt hjälpte mig.
Behandling i syrefri miljö
När jag väl fick behandlingshemsvistelse beviljad av socialtjänsten tvivlade jag inte en sekund på att lösningen var precis runt knuten. Problemet var bara att jag inte varit drogfri mer än 3 dagar i stöten på över 10 år. Jag kunde inte ens hålla mig drogfri på avgiftningen. Behandlingen gick jättebra ändå (tyckte jag) & behandlarna blev imponerade av mina framsteg fram tills de förstod att jag inte tänt av ännu.
Att ta drogerna från mig var som att ta mitt syre utan att erbjuda en syrgastub, det funkade inte. I behandlingshemsvärden förväntas det dock att man ska kunna ta åtminstone några syrefattiga andetag själv, men det kunde inte jag.
Jag hade ingen rock bottom
Efter några misslyckade behandlingar började jag ifrågasätta om drogfriheten verkligen var för mig. Alla andra kunde sluta, men inte jag. Jag hade en uthållighet i mitt knarkande som andra saknade, men det inkluderade även mitt slutande. Jag framstod som outtröttlig i mina försök för drogerna plågade mig mer än nykterheten, men ändå verkade inget lidande vara nog för att faktiskt avhålla mig långsiktigt. Jag nådde botten gång på gång bara för att upptäcka att det fanns en ny, ännu lägre botten.
Problemet bakom drogerna
Till slut förstod jag att drogerna inte var det egentliga problemet utan symptomet & att mitt beroende var resultatet av att ha reglerat varenda aspekt av tillvaron med droger, under lång tid. Syftet var självmedicinering, men ingen medicin kan ersätta, maskera eller komplettera alla livsområden samtidigt. Bara droger kan göra det. Jag hade medicinerat bort alla mina problem tills det såg ut som att jag bara hade ett - mitt drogproblem, men så var det ju inte riktigt & därför kunde jag inte "bara sluta".
När skammen släppte taget
När jag fattade hur mycket som låg bortanför min kontroll, slutade jag ta mitt beroende som ett personligt, moraliskt. misslyckande. Då släppte skammen & jag började bli radikalt ärlig med omgivningen. Till min förvåning slutade de döma mig när alla kort låg på bordet. Jag fick mer respekt & hade mer riktiga samtal när jag slutade lamslås av narkomanskammen. Jag såg samhällstigmat för var det va: fördomar, rädslor & okunskap. Då hade det inte längre någon makt över mig.
Att sluta knarka är en grej men tillfrisknande är något helt annat. Jag trodde länge att jag behövde fixa massa grejer, bli bättre eller i alla fall sluta vara så jävla dålig men det jag faktiskt behövde var att stå ut med tomheten, rädslan & den existentiella ångest som ständigt gnagde i mig. Jag behövde få va dålig & ändå finnas, ändå få kärlek & omsorg. När jag fick va dålig kunde jag va sårbar & ljuset kunde leta sig in genom springorna jag försökt täcka över.
Att leva utan lösningar
Om drogerna är svaret, vafan är då frågan?
Om drogerna är lösningen, vad exakt är problemet?
Jag fick sluta lösa mina problem för att överhuvudtaget ha en chans att sluta knarka. Jag började observera utan att agera & utan att söka lindring. Jag slutade ha så bråttom till lösningar & började sakta bekanta mig med allt det som gjorde mig till narkoman från första början. Jag släppte in andra människor i mitt liv & fick perspektiv på mig själv. Det var så jag började tillfriskna. När jag vågade stanna kvar blev drogfriheten blev möjlig för mig.